Min första hund, Shiera

Min första egna hund var en schäfertik som hette Shiera. När hon kom till mig var hon 2 år gammal. Hon var en omplaceringshund som jag tog hand om.

Hon hade haft ett tufft liv där hon hade fått utstå både slag och sparkar. Hon hade bott i lägenhet hos några som nästan aldrig brydde sig om att gå ut med henne, hon fick göra sina behov inomhus på tidningspapper. Det som är mest sorgligt i den här historien är att det inte är något unikt fall utan det finns så många hundar som far illa.

Då hon aldrig hade fått någon uppmuntran i sitt liv utan bara blivit belönad med stryk var hon såklart väldigt skygg för människor. Det krävdes mycket jobb och uppmärksamhet för att få henne tillbaka till ett något sånär normalt liv igen. Trots detta tog det inte lång tid innan hon började lita på mig, vilket var en enorm belöning i sig.

Oplanerad Gizmo

När jag senare skaffade mig hund nummer två, som var helt oplanerad men ej desto mindre älskad, blev det också en schäfer men denna gången en hane.

Vid det tillfället letade min vän Josefin efter en vit schäfer. Efter en hel del samtal hit och dit lyckades hon hitta en uppfödare inte alltför långt bort. Då hon inte hade något körkort på den tiden blev det så att jag körde henne dit, jag var ju själv väldigt nyfiken på den vita valpen hon skulle titta på.  Vi hann knappt mer än ur bilen innan det kom ett gäng med små valpar springandes emot oss. Kullen bestod av tre vita och fem vanligt tecknade schäfervalpar. Jag smälte direkt, det var helt omöjligt att motstå dessa små lurviga knyten. Innan vi lyckades komma därifrån hade även jag tingat en valp!

Hans namn blev Gizmo, namnet fick han på grund av hans ovanligt stora öron som han, när han blev lite äldre lyckligtvis växte i. Gizmo var en kraftig och reslig hund, han mätte hela 70 cm över manken. Han var den där hunden man bara drömmer om och som lyckades lära sig allt.

Med Gizmo började jag för första gången att köra med hund och vagn, vilket han verkligen älskade och jag med för den delen. Vi var ute och pulsade i djup snö, var på långturer vackra sommardagar och inte ens regnet kunde hindra oss från att tillbringa tiden utomhus. Ganska ofta var det jag själv som blev dragen i vagnen. Det var verkligen hur kul som helst att köra med hund.

Gizmo och jag tillbringade mycket tid tillsammans med att gå på flertalet olika lydnadskurser. Jag började också att spåra för första gången med Gizmo. Det blev aldrig någonsin långtråkigt med Gizmo då han hela tiden överraskade genom att lära sig allt fort.

Vår gårdshund Arrak

När jag blev sugen på att skaffa mig ytterligare en schäfer valde jag att använda Gizmo till parning. Vi fick kontakt med en tjej som hade två fina schäfertikar, en långhårig familjeschäfer och en normalpälsad, tidigare militärtjänstehund.

Från början blev det bestämt att Gizmo skulle paras med den långhåriga tiken men efter att ha träffat de båda hundarna föll jag för hur militärschäfern var, både i kropp och psyke. Då tjejen som ägde tikarna fick träffat Gizmo föll hon för honom pladask och bad att få låna honom till parning av båda sina tikar. Så blev också fallet.

Båda hennes tikar fick sju respektive åtta valpar. Den valpen som jag till sist valde ut var nästan helt svart och skulle bli långhårig som vuxen. I storlek blev han som far sin, både grov och hög. Tyvärr ärvde han inte hans lättlärdhet och inte heller hans starka psyke.

Arrak blev istället en något svårlärd hund och osäker i sig själv. Trots att det lades ner enormt mycket arbete på att få han att utvecklas i rätt riktning ville det sig inte hela vägen. Istället fick han fortsätta med det han tyckte bäst om, att vara en knähund och vara hemma på gården och mysa. Han gillade att bli ompysslad hela tiden och följde mig likt min skugga.

Även när han var vuxen fortsatte han med det beteendet, han växte aldrig upp i psyket utan fortsatte att vara valp. Det här var den gosigaste hund jag haft och med ett hjärta av guld.