Japanska silkeshöns, gul, tupp, höna
Japanska Silkeshöns
Historia

Tidpunkten för silkeshönsens uppkomst är okänd. Däremot omnämns rasen i flera skrifter sedan många hundra år tillbaka. Redan i ett recept från Tang-dynastin 618-907 finns silkeshönan nämnd som en ingrediens i läkemedel.

Den kände skribenten Bruno Duringen nämner i sin fjäderfäbok från 1923 att den första beskrivningen av denna höna kom från vanitianske upptäcksresanden Marco Polo som i slutet av 1200-talet utforskade det inre och östliga Asien. Han berättar att det i den sydkinesiska staden Quentifu fanns en slags höna vars hud i stället för fjädrar hade ett täcke av svarta hår, som påminde om kattskinn, men den kunde lägga ägg och var god att äta.

I litteraturen hittar man olika upplysningar och rasen är känd under olika namn, kinesiska- siamesiska- eller japanska höns. Trots rasens osäkra härkomst kan den räknas till en av de äldsta hönsraserna. Silkeshönsens egentliga hemort förmodas vara i Indien och sydkina.

De första silkeshönsen infördes till Europa på 1800-talet.

Dvärgsilke

Dvärgvarianten av silkeshöns är framavlad i Holland. Den är lik stora silkeshöns, både vad gäller utseende och karaktär. Det som skiljer dem åt är storleken.

Max vikten för en tupp ligger på 600 gram medan hönans vikt är något mindre, 500 gram. Äggens skalfärg är cremefärgad till vit och äggets vikt är ca 28 gram.

Stora silkeshöns

De stora silkeshönsen bör ha en minimivikt på, tuppen 1200-1500 gram och hönan 1000-1200 gram. Skalfärgen är ljusbrun och äggets vikt är 35 gram. Det är viktigt att vara noga med storleken på silkeshöns och av yttersta vikt att man avlar på djur som håller sig inom dessa ramar.

Idag är det inte alltför ovanligt att man blandar stora och dvärgar. Därför kan det ibland vara svårt att veta om man har stora silkeshöns eller dvärgsilke. En stor nackdel med detta är att det i dagsläget är svårt att hitta riktiga dvärgsilkeshöns då de flesta har en vikt som överstiger gränsen för dvärg.

Silkeshöns med skägg

I början på 80-talet fanns inte silkeshöns med skägg vare sig här eller i Danmark. Ute i Europa däremot fanns den och framförallt i USA.

Silkeshöns med skägg finns både som dvärg och stor. Skägget skall finnas både på kinder och haka, det skall dölja en stor del av ansiktet och helt dölja haklapparna. I övrigt skall de se ut som silkeshönsen utan skägg.

 

  

Japanska silkeshöns, gul, tupp,
Gul                                                     
Japanska silkeshöns, silver viltfärgad, tupp
Silver viltfärgad                                   
Japanska silkeshöns, vit tupp
Vit                                                      
 
Japanska silkeshöns, kycklingar, vita, svarta, påfågel
Rasbeskrivning

Silkeshönsen har flera karaktäristiska drag som gör att de skiljer sig avsevärt från alla andra hönsraser.

Silkeshönsen ser ut som små ulltottar och har en egendomlig fjäderstruktur. Den silkeaktiga fjäderdräkten har uppstått genom en förändring av de ärftliga anlagen (mutation) och dessa arvsanlag har sedan blivit utnyttjade av uppfödarnas intresse för det särpräglade.

På silkeshönsen är det fjäderfanens strålar som inte är sammanhängande och fjäderskaftet är ytters böjligt, det är detta som ger fjäderdräkten dess mjuka struktur och deras ulliga utseende. Eftersom fjädrarna inte sitter ihop saknar silkeshönsen all flygförmåga.

Silkeshönsens rätta fjäderfärg är vit. Alla andra färger t ex svart, gul o s v är utan undantag framavlat genom korsningar med olika dvärghönsraser.

Kroppen är bred, nästan som en avrundad tärning, huden och köttfärgen är svartblå. Bröstet skall vara mycket fylligt, runt och djupt. Ryggen är kort och bred med lätt stigning mot den rikligt fjäderklädda sadeln.

Huvudet är litet och runt med en liggande tofs, på tuppen endast några strån som spretar bakåt medan hönan har en rejäl hätta. Deras mullbärskam ska vara blåröd utan bitaggar och hål (gropar). Haklapparna, även de blåröda, är små och väl rundade. Ansiktet är svartblått med svartbruna ögon. Näbben kort och blåaktig.

Benfärgen är mörkblå med fem tår, baktårna ska vara delade så nära intill benet som möjligt, en kort befjädring på yttersidan av benet och på ytter- och mittårna.

Japanska silkeshöns, svart höna

Beteende
De är mycket livliga och rör sig över ganska stora ytor. De är orädda på gränsen till dumdristiga och våra egna exemplar ägnar kanske inte alltid önskvärd uppmärksamhet åt himlen ovanför varför en duvhök lyckades reducera vår silkesbesättning något under våren 2008.

Tupparna är ganska tuffa och och har ganska stora ambitioner när det gäller att ordna sin plats i hönsgårdshierkin. De ger sig glatt på mångdubbelt större djur (brahma, t.ex) med gott självförtroende.