Pavo christatus (blå påfågel)

Detta är den fågel som flest människor är bekanta med framförallt genom besök på zoo och parker. Den har en bländande blå nacke, regnbågsskimrande gröna fjädrar kantade med svart på sin rygg, fjädrar fläckade med svart på skuldrorna. Tofsprydnaden på dess huvud består av en samling med ungefär 25 stjälkar, där översta spetsen är som små blåa solfjädrar, dess praktfulla täckfjädrar kan bli upp till två meter långt. Honan är mycket mer anspråkslös till färgen i jämförelse, hennes tofs och nacke är kastanjebruna och halsfjädrarna har en kant som skiftar i bronsbrunt eller grönt, vilket ger henne ett bra skydd när hon ligger och ruvar eftersom hon smälter in bra i omgivningen.

Utbredning:
Blå påfåglar hittar man i de flesta delar av Indien, Sri Lanka, östra Pakistan och vid Himalayas bergsluttningar.

Pavo muticus (grön påfågel)

Den här sägs vara den vackraste påfågeln av dem alla!! Denna art är inte så vanlig som den blå påfågeln och den har några markanta skillnader. Den är större med mer vitt i ansiktet och dess huvudprydnad består av en lång tofs med upprättstående metalliska gröna fjädrar, dess täckfjädrar är grönare än den blå påfågelns. Dess kropp är täckt av bladlika grönblå och bronsfärgade fjädrar och hönan är väldigt lik hanen. Grön påfågel har längre ben än den Indiska påfågeln och deras rop är ett tjut snarare än ett gallskrik.

De gröna är mer känsliga än de blå, de behöver värme på vintern och man kan inte ha dem lösa utan de behöver alltid vara instängda i en voljär, de vandrar annars iväg och kommer inte tillbaka. Dessutom så kräver de större utrymme än de blå. De är också aggressivare, då främst under parningssäsongen.

Det finns tre underarter av den gröna påfågeln.
 

Cock pavo muticus muticus

Photo courtesy of Wolfgang Mennig, Germany @
The Pavo muticus Conservation Breeding Project

-Pavo muticus muticus

Den javagröna påfågeln. Den är den grönaste av alla de tre underarterna.

Utbredning: Java och Indonesien.

The Pavo muticus Conservation Breeding Project

Den indo-kinesiska påfågeln. Denna fågel är mer bronsfärgad än den Javagröna påfågeln.

Utbredning: Malay peninsular, delar av Thailand, Kambodja, Vietnam, Laos och södra Kina.

Cock pavo muticus spicifer

Photo courtesy of Wolfgang Mennig, Germany @
The Pavo muticus Conservation Breeding Project

Den burmesiska gröna påfågeln. Denna art är mer blå till färgen än de andra två.

Utbredning: Nordöstra Indien och Burma.

Afropavo congensis (Kongo eller Afrikansk påfågel)

Detta är den minsta fågeln av påfågelfamiljen, med fåglar inte större än våra tamhönas. I vissa avseenden påminner de om vissa fasaner, speciellt under deras dans under en parningslek. Båda könen har upprättstående borstiga fjädrar på tofsprydnaden, hanens är svarta och vita medan honans är mer rödaktigt bruna. Hanens nedre del av nacke och bröst är djupt violett, honornas är brun. Båda könen har bronsfärgade ryggar, ljusare och mer metalliska hos honan. Stjärten hos båda är mycket kortare än de hos de asiatiska arterna, endast 20-23 cm långa. Stjärten hos tuppen har inte några ögonfjädrar och är mycket mer lik en kalkons stjärt än täckfjädrarna hos de asiatiska arterna.

Utbredning: Den Afrikanska påfågeln hittas i östra centrala Kongo, nu kallad Zaire.

Den är en väldigt skygg fågel och den upptäcktes inte förrän 1936.